Lika spränglärda som entusiastiska och virtuosa förvandlade de underhållningen till ett slags seminarieövning på högre akademisk nivå, utan avkall på humorn och spiritualiteten i de verbala utläggningarna. Därtill med den pålästa elitpublikens goda minne.

1:e jazzarkivarien, tillika nyblivne Armstrong-stipendiaten Jesse Lindgren hälsade välkomna och presenterade ragtimegurun Oleg Mezjuev som i sin tur presenterade Ulf Jägfors, som redogjorde för banjons roll i ragtimehistorien, alltifrån slavskeppen och de västindiska influenserna fram till ett exotiskt gästspel och en ljuvlig språklig finess; till detta återkommer vi.

Jägfors har täckning för vad han berättar ("jag har drygt 70 banjor hemma").

Medan banjofolk som Kjell Söderqvist, Göran Eriksson, Sven Östensson, Håkan Rosenqvist och veteran-Olle Persson trängdes på första bänk drog sympatiske Buehling i gång, helt solo på ett av sina femsträngade instrument (från 1800-talet, med kalebassbotten): ett potpurri på minstrellåtar och Frank Converse-utgivna "Far South" från 1887. Efter en kort rag fick han i gång allsång i "Carve that 'possum"(1) och berättade om mannen som fick en hit med den - efter att först ha haft titelrollen i stumfilmen "Onkel Toms stuga".

Clarke bytte till "en yngre banjo, från 1890" (den äldre fick "gå runt") och hade stor uppvisning i "The Darkies' Pastime"(2) ("eller 'The Levee Pastime' - not to hurt anybody").

Nu trädde Peter in som stöd åt Clarke vid det perfekt nystämda pianot. Han vecklade ut notblad över nästan hela klaviaturens bredd ("ja, det blev ju a vista, men Clarke hade låtit mig få lyssna på de inspelade pianostämmorna i förväg, så det var ju inte så svårt ...").

Vi notnoviser i publiken bara gapade. Peter hade perfekt ordning på notbunten där tecknen stundom såg ut som myrstackar.

Som ett pärlband kom "Creole Belles". "The Darkie's dream" ("med lite irländska influenser, faktiskt"), cakewalken "Carolina Tar Feet",(3) ännu ett par rags som fick interfoliera den folkkära marschen "Blaze away", från vilken lånats flera teman till europeiska marscher (om det nu inte är tvärtom), virtousa "Palladium Rag" och "Georgia Grind" (inte Louis' Hot 5-tolva utan en trevlig snabbis med tre teman).

Så presenterade Jägfors unge Daniel Jaffa(4) från Gambia, dennes medförde lille son, hans tresträngade, långhalsade akontine-luta(5) och ett originalnummer. Jägfors:

- Ordet banjos bakgrund har debatterats, men sanningen torde ha med Daniels instrument att göra: halsarna till akontinen (sic) tillverkades förr av papyrus, som på mandinka heter banjolo.

Kallar man sådant onödigt vetande, är man inskränkt. Att akonitin (på svenska) är ett stormhattsextrakt som nyttjats som både hjärtmedicin och narkotika är en helt annan sak.

Efter applåder tog Peter över solo, bjöd på "en rag från Ghana"(6) samt "The Mississippi Rag" (från 1897, se förra Pulsen) och Nigger Alley Cakewalk,(7) inför vilken Clarke inflikade "När jag spelar den i USA, brukar jag säga "Äh, jag glömde just vad den heter!".

Kjell avlöste med en rag av "Blind Boone" (som har en årlig festival uppkallad efter sig), Louis Moreau Gottschalks fingerknäckande "The/Le Banjo" (ca 1850) och sin egen raska tolkning av "Maple Leaf Rag". Peter kom åter med Morton-piano i lätt tango-artade 12:an"New Orleans Joys",(8) "The Crave"(9) och en rask boogie med Jelly Roll-inslag,(10) berättade om James Scott och illustrerade med "Grace and Beauty".

Kjell berättade om legenden Bert Williams och sjöng till eget komp dennes fina ballad "Nobody", berättade kort om nyss bortgångne Bob Darch (jordfäst i Scott Joplins Sedalia, Missouri, under årets ragtime-festival där) samt spelade Joseph Lambs helt förtjusande ragtime-hyllning till Darch, komponerad 1959, året före Lambs död.

Det blev mer rolig musikhistoria: "Ordet 'rag' på nothäftena sålde bra, men en vacker dag blev 'blues' modeordet, så det blev att trycka om noterna till t ex 'Yellow Dog Rag': Kjell illustrerade härligt hur den lät "i original". Och hakade sedan på Morton-temat med sång + piano i "I thought I heard..." och den sentida "Sweet Substitute". Peter höll stilen med en imponerande solotolkning av "The Chant" ("känd även genom Jan Johansson") och en vacker, stilla rag av Louis Chauvin.

Kjell sjöng "Alexander's Ragtime Band" till Peters piano, sedan denne tagit ordet "Det är i år 100 år* sedan den första svenska inspelningen gjordes av den, av bostonvalskungen Theodore Pinets(11) band - alla som har träffat Pinet räcker upp en hand!"

Peter fick stå ensam med sin stolt uppträckta hand och berätta om mötet på en stockholmsgata. Innan Kjell rundade av de lika akademiskt-historiska som roliga och musikaliskt fulländade ragtime-excesserna för en ganska fullspikad hörsal (nåja, ett drygt 60-tal(12) var vi) med Joe Jordans "förlaga" till "Original Dixieland One-Step" (till vilken ODJB-piraterna stal triotemat ton för ton).

"Vimlade" gjorde bland andra Sven "New Orleans" Gustafsson (som även sålde sin bok), expertmäster Nils-Gunnar Anderby, ännu en färsk Armstrong-stipendiat, Christer "Cacka" Ekhé, vår egen ragtime-värd Gustaf von Plomgren och hans Lena (se förra Pulsen), Eddie Bruhner, pianisten Hans Hultman-Boye, FTV-aren, kornettisten och ständige Krypto-lösaren Rolf Donnerfelt, kornett-Jocke Falk och - hast Du mir gesehen! - Orkester Journalens chefredaktör Lars Westin med fladdrande öron, penna och block.

A lovely way to spend an afternoon. Tack, alla ansvariga!

LM

* Det är "bara" 90 år, om vi skall vara noga (den 19.1.1913, enligt Gruppen för Svensk jazzhistoria). "Alexander" gavs ut år 1911. Men skräp till sol som inte har en enda fläck.

FOTNOTER

1. "Carve Dat 'Possum" (Sam Lucas, från 1870-talet).
2. "Darkie Pastime" (A.D. Grover).
3. "Carolina Tar Heel" (ej "Feet").
4. Daniel Lemou Jatta (ej Jaffa).
5. Instrumentet kallas akonting (ej akontine).
6. Pianoversion av en namnlös ghaniansk gitarrlåt av T.O. Jazz samt ett tema ur
    "Sly Mongoose", en folksång från Jamaica.
7. "Nigger Alley" (George D. Andrews; arr. John H. Hughes, 1901).
8. Peter presenterade låten som "New Orleans Blues". "New Orleans Joys" är
    annars en av tre alternativa titlar – de övriga två är "Lowdown Blues" och
    "Indian Blues".
9. Melodin som spelades var Mortons "Bert Williams" (ej "The Crave").
10. Stycket som spelades var "Cow Cow Blues" av Charles "Cow Cow" Davenport.
11. Theodor Pinét (ej Theodore Pinet).
12. Besökarantalet var 50 personer (ej inberäknat Daniel Jattas son).