Waltman förfyllde årets ragtime-träff
Referat av Lasse Mattsson.
Dags för Pulsens årliga "returnyhet": ragtimepianisternas träff i Gustaf von
Plomgrens och Lena Sandegrens pianolaförsedda brommavilla.
En returnyhet är en notis/artikel som egentligen inte angår någon annan än
"de närmaste", t ex ett symöte hos biskopinnan eller ett kyrkkaffe där kanske
själve domprosten har deltagit: lokaltidningen är där och alla närvarande
blir nämnda i notisen.
Gruppbilden föreställer (från vänster till höger): Nils Carlborg, Göran Garvén, Gustaf von Plomgren, Conny Svennson, Kjell Waltman, Peter Andersson, Oleg Mezjuev, Bo Esselius, Lena Sandegren, Peter Arner, Jürgen Schöbel, Lars Furuskär, Nils Hultman-Boye, Rolf Donnerfelt, Christer Jörgensen, Ragnar Hellspong, Björn Englund och Lasse Mattsson. Fotograf var Sonja Svensson (liksom året innan).
Men charmen och kvaliteten på dessa träffar är av det slaget att de angår Pulsen-läsarna. Två göteborgare tvangs utebli: ässet Peter Lundberg och Foggy Bottom-pianisten Hans Brodén. Men Göteborg representerades med fladdrande baner av Kjell Waltman, kanske den ende entertainern i gänget: han nöjer sig inte med att tolka klassiska ragtime-nummer perfekt, han är också en briljant stridepianist och en helfestlig sångare. Vi har redan tidigare berättat att han häromåret var förstasides-gosse i The Mississippi Rag när David Reffkin hade radiointervjuat honom och Peter Lundberg i samband med att de hade uppträtt på flera ragtimeträffar i USA. Sådana är legio i stilens hemland.
Värden får alltid igång pianistskaran med att lägga in en rulle i pianolan, det "självspelande" men också fullt spelbara, ytterst välskötta instrumentet. Denna gång "Blåsningen" ("The Entertainer") med Scott Joplin själv. Först ut i pianokön kom kantor Peter Andersson (som låtit sin klarröda hårpiska falla) med "Pineapple Rag", forne brommagossen Ragnar Hellspong med "Easy winners" och ragtime-gurun (stående beteckning i Pulsen) Oleg Mezjuev med Joplins "Maple Leaf Rag" och "Nonpareil". And so it went.
Waltman hade grävt i den udda repertoaren: "That's what makes the wild cat wild", "Pippin", "Southern Rag, medley nr 2" (av legenden Blind Boone) och efter en stund en glädjerik sång i "It takes a long brown skinned girl to make a preacher lay his bible down"! "Hela listan" (melodier, exekutörer) finns hos Oleg - vi får ta det varsamt med utrymmet. Men LM lånade husets CD-spelare till Gershwins "The real American folk song (is rag)" med Ella + Nelson Riddles storband med pianogästen Joe "Fingers" Carr (en del purister rös) och Spicy Advices "The Cascades" (se förra pulsen), som fick alla att spetsa till öronen - och troligen skaffa plattan. LM:s gamle klasskamrat Rolf Donnerfelt, "livslång" kornettist som har börjat skriva/spela ragtimepiano, bjöd på ett par bandade versioner av "Rasmus Rag" (tillägnad hunden) och "Ann-Charlotte Rag" (tillägnad hans nya dam).
Från vänster till höger på bilden: Oleg Mezjuev, Kjell Waltman, Peter Andersson, Lasse Mattsson och Ragnar Hellspong. Mer Waltman med sång och kanske o-ortodox underhållning som gjorde succé, pianorullar, avlösning vid pianot/pianolan. Fest kring värdparets som städse generöst tilltagna och dryckförsedda "kolde bord". Och glädje i huset med dess stora Amelin-motiv från Lofoten och av värden handplockade, kvistmogna plommon från ett av träden. Åter till "returnyheten": på plats var, jämte de redan nämnda, Sonja och Conny Svensson, Bo Esselius, Jürgen Schöbel, Uppsala (jaja, än en gång: han är sidoättling till Elmer Schoebel, New Orleans Rhythm Kings m m), Peter Arne, Jörgen Christiansson, Göran Garvén, Björn Englund (skivhistoriker av yppersta rang), pianobrodern Hans Hultman-Boye, Lars Furuskär och Nils Carlborg.
Bara så ni vet. Ragtime finns inte "på listor", men briljanta exekutörer finns ibland oss, och kanske vill ni vara med i rag-stugan nästa år. För musiken och trivseln heter duga. LM |