Waltman förfyllde årets ragtime-träff
Referat av Lasse Mattsson.
Dags för Pulsens årliga "returnyhet": ragtimepianisternas träff i Gustaf von
Plomgrens och Lena Sandegrens pianolaförsedda brommavilla.
En returnyhet är en notis/artikel som egentligen inte angår någon annan än
"de närmaste", t ex ett symöte hos biskopinnan eller ett kyrkkaffe där kanske
själve domprosten har deltagit: lokaltidningen är där och alla närvarande
blir nämnda i notisen.
![]()
Gruppbilden föreställer (från vänster till höger): Nils Carlborg, Göran Garvén, Gustaf von Plomgren, Conny Svennson, Kjell Waltman, Peter Andersson, Oleg Mezjuev, Bo Esselius, Lena Sandegren, Peter Arner, Jürgen Schöbel, Lars Furuskär, Nils Hultman-Boye, Rolf Donnerfelt, Christer Jörgensen, Ragnar Hellspong, Björn Englund och Lasse Mattsson. Fotograf var Sonja Svensson (liksom året innan).
![]() Men charmen och kvaliteten på dessa träffar är av det slaget att de angår Pulsen-läsarna. Två göteborgare tvangs utebli: ässet Peter Lundberg och Foggy Bottom-pianisten Hans Brodén. Men Göteborg representerades med fladdrande baner av Kjell Waltman, kanske den ende entertainern i gänget: han nöjer sig inte med att tolka klassiska ragtime-nummer perfekt, han är också en briljant stridepianist och en helfestlig sångare. Vi har redan tidigare berättat att han häromåret var förstasides-gosse i The Mississippi Rag när David Reffkin hade radiointervjuat honom och Peter Lundberg i samband med att de hade uppträtt på flera ragtimeträffar i USA. Sådana är legio i stilens hemland.
![]() Värden får alltid igång pianistskaran med att lägga in en rulle i pianolan, det "självspelande" men också fullt spelbara, ytterst välskötta instrumentet. Denna gång "Blåsningen" ("The Entertainer") med Scott Joplin själv. Först ut i pianokön kom kantor Peter Andersson (som låtit sin klarröda hårpiska falla) med "Pineapple Rag", forne brommagossen Ragnar Hellspong med "Easy winners" och ragtime-gurun (stående beteckning i Pulsen) Oleg Mezjuev med Joplins "Maple Leaf Rag" och "Nonpareil". And so it went.
![]() Waltman hade grävt i den udda repertoaren: "That's what makes the wild cat wild", "Pippin", "Southern Rag, medley nr 2" (av legenden Blind Boone) och efter en stund en glädjerik sång i "It takes a long brown skinned girl to make a preacher lay his bible down"! "Hela listan" (melodier, exekutörer) finns hos Oleg - vi får ta det varsamt med utrymmet. Men LM lånade husets CD-spelare till Gershwins "The real American folk song (is rag)" med Ella + Nelson Riddles storband med pianogästen Joe "Fingers" Carr (en del purister rös) och Spicy Advices "The Cascades" (se förra pulsen), som fick alla att spetsa till öronen - och troligen skaffa plattan. LM:s gamle klasskamrat Rolf Donnerfelt, "livslång" kornettist som har börjat skriva/spela ragtimepiano, bjöd på ett par bandade versioner av "Rasmus Rag" (tillägnad hunden) och "Ann-Charlotte Rag" (tillägnad hans nya dam).
![]()
Från vänster till höger på bilden: Oleg Mezjuev, Kjell Waltman, Peter Andersson, Lasse Mattsson och Ragnar Hellspong. Mer Waltman med sång och kanske o-ortodox underhållning som gjorde succé, pianorullar, avlösning vid pianot/pianolan. Fest kring värdparets som städse generöst tilltagna och dryckförsedda "kolde bord". Och glädje i huset med dess stora Amelin-motiv från Lofoten och av värden handplockade, kvistmogna plommon från ett av träden. Åter till "returnyheten": på plats var, jämte de redan nämnda, Sonja och Conny Svensson, Bo Esselius, Jürgen Schöbel, Uppsala (jaja, än en gång: han är sidoättling till Elmer Schoebel, New Orleans Rhythm Kings m m), Peter Arne, Jörgen Christiansson, Göran Garvén, Björn Englund (skivhistoriker av yppersta rang), pianobrodern Hans Hultman-Boye, Lars Furuskär och Nils Carlborg.
![]() ![]() Bara så ni vet. Ragtime finns inte "på listor", men briljanta exekutörer finns ibland oss, och kanske vill ni vara med i rag-stugan nästa år. För musiken och trivseln heter duga. LM |