Sensommarsolen glödde över prunkande plommonträd i den vackra trädgården i centralaste Bromma, några hundra meter från Höglandstorget, där New Orleans-paraderna tog sin början år 1950: Gustaf von Plomgren och hans Lena (Sandegren) tog emot Sveriges ragtime-elit, med USA-celebriteterna och göteborgarna Peter Lundberg och Kjell Waltman i spetsen.

Dessa båda storintervjuades av David Reffkin i The Mississippi Rags majnummer, med Kjell som omslagspojke (se juni-Pulsen), har framträtt i radio hos densamme, spelat in solo-CD i USA och är ständigt efterfrågade gäster på den årliga Scott Joplin-festen i Sedalia, Missouri, och andra välbesökta rag-evenemang.

I centrum lördagen den 13 september stod än en gång Gustafs pianola ("självspelande piano"), ett perfekt välskött instrument som inte bara går att spela "live" på utan kan ställas om för att återge pianorullar inspelade efter skilda system. Spelsugne Kjell utkristalliserade sig omedelbart ur skaran av tjoget vänner och levererade W. H. Tyers' "Maori - A Samoan Dance" och sin egen expresstolkning av Joplins "Maple Leaf Rag".

I oss alla "höll" Oleg Mezjuev, Järfälla, ragtimemusikens tillskyndare nr 1 i landet, själv styv pianist och sammankallande samt mannen som har försett Pulsen med "hela listan" (som kvällspressen skriver): varje exekutör under dagen i turordning, varje musikstycke, varje kompositör - en och en halv finstilt A 4 (listan finns för entusiaster hos denne skribent - detta skrevs på Pulsens pressläggningsdag, och spaltutrymmet hade börjat sina). Drygt 70 nummer fick vi höra - Kjell, Peter och Oleg alternerade vid pianolan med Joakim Stenshäll, Stockholm, Ragnar Hellspong (som dragit till uppländska Krusenberg från jättevillan invid Bromma läroverk), Peter Andersson, Spånga (civilt kantor och kyrkomusiker) och Bjarne Löwdin, Spånga, som bjöd på ett perfekt Jelly Roll Morton-"potpurri" om åtta melodier, inkl "Gamle Svarten" à la Morton.

Andra pianister på plats höll sig visligen i skinnet, som Hans Brodén, Göteborg, från "Classic Foggy Bottom Jazz Band" (1), och skribenten.

Gustaf interfolierade med smakprov ur sin jättesamling rullar, som tre raka stycken av/med Eubie Blake, pianostämmorna till "Nattmarschen"(2) och "Månen över Slottsbacken"(3) ur Gluntarne, två stomps av/med Morton, Mozarts "Rondo alla Turca" och ett pianoarr på densammes sats 3 ur "Jupitersymfonin". Inspirerad satte Peter Andersson punkt med ett Schubert-impromptu.

Men visst dominerade ragtime-melodierna; denna musik är noterad och skall spelas "som det står", men lita på att alla vid pianolan kunde sina utantilläxor.

Hellspong hade ånyo totat till en (för vanliga dödliga omöjlig) frågesport, som han spelade upp med fjärrkontroll och perfekt ljud. Illustrationerna bestod av allt från hela stycken till enstaka teman, introder eller bara fyra takters "övergångar".

Av 40 möjliga poäng samlade Waltman ihop 40 (!!!), Lundberg 39 (!!), Stenshäll 38 (!), Oleg 36, Peter A 23, Nils Lundahl, Uppsala, 18, Järfällas pianola-ägare Lars Furuskär 14 (Lars hette en gång Eriksson och var bl a stammis på Storyville Club i Stockholm säsongen 1952-53).

Bland lätt handfallna entusiaster fanns en expert som Nils-Gunnar Anderby, Stockholm, Jürgen Schöbel, Uppsala (ja, fars kusin var Elmer Schoebel i "New Orleans Rhythm Kings"), makarna Nils Carlborg och Irja Berlin, Grödinge. Samt Pulsen, förstås.

Claes Ringqvist, då? Han landade på Arlanda efter en spaniensejour när ragtimen klingade som bäst.

På Jazzarkivet i Stockholm kan vi lördagen den 11 oktober (13.00-ca 18.00) höra team Peter L. & Kjell W. på nytt, jämte USA-banjoisten och ragtime-experten Clarke Buehling, som inleder. Insläpp från kl 12.30, pris 140:- inkl "pausfika".

Nog lever ragtime-musiken.

LM

FOTNOTER

1. Skall vara "Foggy Bottom Classic Jazz Band".
2. "Nattmarschen" fanns inte med på den spelade pianorullen.
3. Låtens riktiga titel är egentligen "En månskensnatt på Slottsbacken".